Mot Maran!: juni 2010

Bättre sent än aldrig kommer här en rapport om mitt Stockholm marathon 2010. Avfärd med tåg från Västerås kl. 0900. Lyckades få en sittplats på tåget så jag slapp stå….tur! Jag hade min sambo med mig som stöd och vi åkte in till ÖIP. Pulsen blir lite högre redan när vi går i ”löpartåget” från tunnelbanan. Hämtar ut nummerlapp och kollar runt lite i mässan, sedan möter vi upp pappa som också är där för att heja. Iväg till pappas gamla jobb som ligger på andra sidan Lidingövägen, där äter jag lite mellanmål och byter om i lugn och ro. Nästan att man glömmer bort att man ska springa när man inte är med alla andra löpare… smörjer in med vaselin på alla ställen där det kan tänkas bli skavsår och gör upp en plan var längs banan pappa och sambo ska stå med energigels och hejjarop.

Försöker se lite cool ut innan start...

Med 50 minuter kvar till start beger jag mig mot ÖIP igen för att lämna in väskan och gå in i startfållan. Startfålla E var det som gällde för mig. Jag tror att jag hamnade ganska långt bak i den, försökte komma fram lite men tänkte att det nog inte spelar så stor roll, jag ska ju ändå ta det ganska lugnt i början. Känner mig fortfarande ganska lugn när jag står i startfållan, tror inte jag fattat att jag snart ska springa marathon. Blundar lite och ser mig själv springa på upploppet på Stadion om 4-4,5 timme. Känns bra.

Starten går och det blir ca 5 minuters gång innan jag är framme vid startlinjen. Jag tycker det funkar att springa i ganska lagom tempo redan från början. Jag valde att springa på höger sida på Valhallavägen och där var det faktiskt ganska gott om plats. Första vätskekontrollen efter ca 4 km hoppade jag över eftersom det bara fanns vatten på den sida som jag sprang (träffade på en triathlet på RS i torsdags som gav rådet att bara dricka sportdryck eftersom vatten blir så tungt i magen…) där stod även pappa och sambo och hejade, såg dem inte förrän jag sprang förbi dem…

På väg bort...

Efter ca 6 km började min högerfot stumna bort, nej och åter nej tänkte jag då…har sprungit Blodomloppet en gång med ”elefantfot” som jag brukar kalla det. Inte kul. Försökte springa avslappnat. Slappna av i käkar och hela överkroppen. Störst trängsel blev det vid de kommande 2 vätskestationerna. Fick lov att gå för att inte spilla ut hela min mugg pga armbågar mm. Efter att jag gick en liten snutt när jag drack kändes foten lite bättre och till slut försvann det helt som tur var!

Jag längst fram... Bild lånad av dessi.se

Första varvet gick lätt och innan turen ut på Gärdet/Djurgården stod sambo och pappa med en energigel som jag hade i handen som en liten snuttefilt hela Djurgårdsslingan. På Gärdet passerades halvmaradistansen på 2:02:56. Nästan 6 minuter snabbare än förra året, oj tänk om jag springer för fort!?! Jag kanske kommer ”gå in i väggen”? Djurgårdsslingan gick mycket bättre än tidigare år, då har jag tyckt att det var så tungt och tråkigt ute på Djurgården. Nu blev jag förvånad när jag såg Gröna Lund och jag insåg att jag snart skulle vara på Strandvägen igen. Jag hade delat in maran i 3 delar: varv 1, Gärdet/Djurgården, sedan det sista i stan. Nu var det ju bara 1 del kvar och den var kortare än de andra. Jag fick en ny gel på Strandvägen som jag också sprang med en lång tid och tog en liten sipp då och då. På väg mot Västerbron för andra gången kände jag mig stark. Borde det inte bli jobbigare snart? Sprang uppför bron som jag inte tycker är så farlig, visst den är ganska lång och seg, men inte särskilt brant. Försökte släppa på utför bron och få med fart. Nu började jag bli lite tröttare och började fantisera lite om att gå vid nästa vätskekontroll…framme vid Centralen gick jag lite när jag drack. Där skulle även pappa stå med den sista gelen, fasen jag hade ju inte fått i mig den förra helt ännu! Sippade det sista och fick snart den nya av pappa som inte tyckte att jag så särskilt trött ut, inte jämfört med året innan när han stod på samma ställe. Jag behöver träna mitt pannben lite mer för jag veknar lite på slutet. Stannade till och sköljde ansiktet och gick 10-15 meter några gånger fastän jag inte var såååå trött att jag verkligen inte orkade springa. Försökte rabbla mantra pain is temporary ett PB forever. Ag hade även läst på en tysk-rygg tidigare i loppet ”Wo schmerz ist, ist noch leben”, tänkte lite på det och sprang vidare. De sista 5 km var sega men jag lyckades övertala mig själv att inte stanna och gå och att inte stanna vid vätskestationerna, jag hade min gel och det räckte…att stanna vid en vätskestation hade bara varit ett svepskäl till at få gå lite….

Strax innan 30 km, grabbar tag i en gel i farten

När jag till slut kom upp på gatan där man ser Stadion i slutet kände jag mig stark, jag sprang om många som var slitna och gick/joggade långsamt. Det ökade på självförtroendet och jag försökte springa på lite snabbare. Innan man svänger av vänster på Valhallavägen med ca 600 m kvar stod min sambo och skrek välbehövliga hejjarop, jag trodde han skulle vara på Stadion men det var bra att han stod där för det gav en extra boost fram till själva Stadion. Jag sprang på och det kändes som att jag var starkast av alla sprang om många och kunde inte springa i den fart jag ville för löpare framför blockade och sprang sååå sakta tyckte jag då. Känslan när man springer in på Stadion är obeskrivlig! Rysningar! Jublar lite och spurtar rejält de sista 100 metrarna, en annan tjej spurtar också och jag ”måste” ju spurta om henne. Härligt att gå i mål!!!!

Tiden blev 4:08:52!! Nytt rekord för mig med 17 minuter och under 6 min/km. Det trodde jag aldrig att jag skulle fixa! Det enda negativa var att jag ett tag gick lite för mycket när jag egentligen inte behövde. Jag var inte helt slut när jag kom i mål (även om jag var trött), inte som jag varit de andra två åren jag sprungit. Men det är en väldigt positiv känsla jag har i kroppen nu och det känns att jag kan springa fortare nästa år om allt flyter på bra!